Ahlin om första veckorna på Honda – och vad som väntar innan VM

Max Ahlin fortsätter sin VM–satsning tillsammans med ett nytt italienskt team, när han byter Pro Racing Sport och KTM mot Honda RedMoto Team. Ahlin ersätter därmed den flerfaldige världsmästaren Steve Holcombe i det röda teamet. Ett par veckor efter att dealen blev officiell tog vi ett snack med 24–åringen – som berättade om de första intrycken och om hur försäsongen ska spenderas. 

En bit in på hösten var Max Ahlin fortsatt frustrerad när kontraktsförslagen inför 2026 lös med sin frånvaro. Det trots ett JVM-guld från fjolåret och en medaljfight under sitt första år som senior (som slutade med att han också tog ett brons). Men efter GP–tävlingen i Italien, där Ahlin var med och fightades om en pallplats totalt, vände allt. 

Flera fabriksteam i VM–depån hörde av sig och valet föll, i samband med finaltävlingen i Tyskland, på Honda. I början av december blev dealen officiell.

– Honda RedMoto Enduro Team har alltid utmärkt sig för sin professionalism, sin känsla för detaljer och sin omisskännliga stil. Att få möjligheten att ansluta till dem och bidra till ett så här högklassigt projekt är verkligen otroligt och djupt motiverande, sa Ahlin i ett pressmeddelande.

Det är en dåligt bevarad hemlighet att den flerfaldige världsmästaren Steve Holcombe inför nästa säsong kommer att lämna Honda för Sherco och det var alltså Ahlin som valet föll på när man skulle ersätta britten. Vid sin sida kommer 24-åringen att få Samuele Bernardini, som blir kvar i teamet.

Ahlin kommer också att styra samma modell som Holcombe, en Honda CRF300RX 4-takt, i VM’s E2-klass och i det italienska mästerskapet.

– Vi är glada att välkomna Max till vårt team. Vi har följt honom länge och tror starkt på hans potential. Han är ung, målmedveten och ivrig att utvecklas – egenskaper som passar perfekt in i vår teamfilosofi. Med Samuele Bernardini har vi redan en solid teknisk och sportslig grund, och med Max anslutning får vi en uppställning som gör att vi kan se fram emot den nya säsongen med stor tillförsikt, sa Matteo Boffelli som är teamchef för Honda Racing RedMoto Enduro Team.

”Mycket lättare”
Ett par veckor senare ringde vi upp Ahlin, då i full färd med att förbereda ett träningsläger tillsammans med brorsan Kalle och Axel Semb hemma på Falköpings motorstadion – och mellan två Italien-vändor.

– Jag var nere i Italien under tio dagar i november och sedan har jag varit hemma i knappt två veckor nu, men åker ner igen på måndag. Då ska jag vara där med teamet  under en vecka, för både hojtester och fystest, berättar Ahlin när vi når honom på telefon.

Har det varit mycket tester sedan du började köra?
– Under dagarna som jag var nere nu i november så testade vi fram en hel del chassigrejer, i och med att jag är rätt lång – fotpinnar, styre, sadel och sånt. Sedan testade vi lite olika mappningar och en hel del fjädring. Det har gått bra och det kändes som att alla var rätt nöjda. Jag hade inte satt något datum när jag skulle åka hem utan ville vara kvar tills att vi hade en bra grund – och det tog ungefär tio dagar. Jag trodde, och tror fortfarande efter att ha kört på hojen tre–fyra gånger här hemma, att vi har hittat ganska rätt redan. I alla fall med en grundsetting, som jag kan använda för att börja köra in mig på hojen.

Skönt?
– Ja, det känns jätteskönt. Det som har varit jäkligt bra är att alla grejer som de gett till mig att prova redan är beprövade, inom ramen för vad som är bra. Det blir så himla mycket lättare att sortera – jag behöver inte testa någonting som eventuellt är dåligt, utan det handlar bara om ifall det passar mig eller inte. Gillar jag det eller gillar jag det inte. Det beror såklart mycket på att teamet har haft många snabba förare innan mig och fortfarande har, med Bernardini. Det är sjukt bra, de vet redan vad som funkar – mer eller mindre. Och det blir ett helt nytt sätt för mig att jobba. Sånt som inte är bra är liksom redan bortsorterat. Så överlag känns det bra och jag gillar mentaliteten i teamet, det är seriöst och de är verkligen inte rädda för att jobba. Men även om det är väldigt professionellt så är det ändå en lättsam stämning – det är som en arbetsplats där alla vill prestera.

Hur många är ni på plats när ni är ute och testar?
– Nu när jag var nere så har det varit min mekaniker, chefsmekanikern som gör motor och fjädring och Thomas Oldrati, som har någon typ av roll som manager. Så tre personer. Det har varit bra.

Det är första gången du kör en hoj med aluminumram, hur är den omställningen?
– Jag har alltid varit nyfiken på att testa det. Och jag gillar känslan. Det blir en betydligt styvare motorcykel, allt är mycket styvare. Dessutom kör jag med Nissin-bromsar efter att altid ha kört med Brembo tidigare, förutom ett år på Beta… de är jäkligt nypiga. Så det finns lite grejer som jag måste vänja mig vid. Speciellt när det är halt, hur mycket man ska bromsa. Men… ja, aluminumram känns bra. Den är något mindre i geometrin, måtten för position mellan styre, sadel och fotpinne är ju mindre, plus att hjulbasen är kortare jämfört med österrikiska hojar.

Så egentligen skulle den inte passa en längre förare?
– Inte måttmässigt. Men det faktum att den är ”kortare” ger köregenskaper som gör att den känns väldigt smidig. Och det vill jag ju åt även om jag är lång. Den stående positionen på hojen kanske blir lite lidande om man är lång men möjligheten att svänga blir mycket bättre, eftersom den är mindre. Så det är både fördelar och nackdelar.

Det låter i alla fall som att det rullar på hyfsat hittills?
– Absolut, det tycker jag. Jag har ingenting att klaga på varken när det kommer till material eller team. Det känns bra och det är uppstyrt. Vi kommer som sagt ha fystester med hela teamet nu innan jul och sedan ha ett träningsläger tillsammans på Sicilien under försäsongen.

Hur ser din planering ut efter nyår, fram tills att VM drar igång?
– Efter nästa vända till Italien så blir jag nog hemma i Sverige till slutet av januari. Och planen är att köra åtminstone två, kanske tre, deltävlingar i Vintercupen Östra Skaraborg. Teamets planering börjar inte förrän februari och innan dess behöver jag egentligen inte vara på plats, även om jag har tillgång till allt om jag vill vara på plats tidigare. Så det är rätt smidigt. Händer det inget oförutsett så är jag nog hemma hela januari mer eller mindre, tränar på med fysen och kör Vintercupen på helgerna. Jag tänker också att det kan vara ett bra sätt att se hur hojen funkar när det blir lite mer sönderkörda banor. Och att man får tävlingsmomentet. Det kan alltid kännas bra när det är träning, för då vänjer du dig hela tiden vid banan, men på tävling blir det alltid annorlunda. Även om det bara är Vintercupen, det finns alltid något att ta med sig. Och sen tycker jag det är jäkligt kul att köra serien, då vill jag verkligen passa på när jag kan.

Och det kan vara rätt bra motstånd?
– Ja, visst. Vissa race är ju riktigt bra. Sen vet jag inte vilka som kommer att köra i år. Den enda jag snackat med om det är Modin och han ska köra några Östra Open – passar det in, och jag ligger bra till, så kanske jag drar upp dit för att köra nåt race också.

Om vi går tillbaka lite till hösten då, när du skulle bestämma dig för nästa år – du valde Honda men det fanns andra alternativ också, var det ett självklart val?
– Ja, alltså… man har ju fått en uppfattning om teamen i VM–depån när man spenderat några säsonger där. Och jag har alltid rankat Honda väldigt högt; Hur det ser ut utifrån, hur de verkar jobba och vad de producerar för resultat med förarna som de tar in. Sen, om man ska vara ärlig, så har de ju faktiskt inte vunnit något mästerskap på senare tid – mer än något juniormästerskap i Italien. Det brukar skämtas lite om det i depån, att Honda vinner aldrig. Sen känns det som att det har varit mycket skador och lite otur… Men, hursomhelst, jag visste att jag skulle vara sugen om dörren till Honda öppnade sig. Som du säger, det fanns alternativ – och jag ville testa, jag ville inte tacka nej till någonting innan jag testat, men när jag hade vägt in allt så föll det på Honda. Mycket beroende på allt runt omkring. Båda hojarna som jag testade är sjukt konkurrenskraftiga och bygger på en aluminumram, men helheten med Honda kändes bättre.

Vad har teamet för förväntningar på dig? Du tar ändå över Steve Holcombes plats och hoj – en förare som vunnit VM under sex säsonger med totalt nio guld.
– Ja, alltså jag tänkte också på det innan vi skulle sätta oss ner för att skriva kontrakt. Jag undrade vad de skulle säga. Men de har faktiskt inte diskuterat det överhuvudtaget, gällande några mål de har eller så.  Känslan är att de vill ta in mig och dela med sig av sina erfarenheter, för att de ser en potential efter det jag presterade under hösten.  Så just nu känns det som att vi tillsammans vill få till ett så bra resultat som möjligt. Men jag har liksom inte fått några mer specifika krav på mig. Och det har jag inte fått från fabriken, RedMoto, heller. Utan känslan var att de tyckte det var kul bara – att jag skulle försöka göra mitt bästa. Det känns skönt, att det inte är någon press från dem.

Förutom VM och några försäsongstävlingar i Sverige – vad kommer du köra under 2026?
– Italienska mästerskapet. Det var som jag sa i en intervju efter Söderhamn, att jag tycker SM är jättekul men det kanske ger mer att köra Italienska. Och om jag nu trivs bra, och har en bra setup, så kan det nog vara smidigt att köra Italienska. SM blir ju mer att jag får rodda med allt själv, och bekosta allt själv, Italienska kan jag bara åka och köra.

Hur ser datumen för den serien ut nästa säsong?
– Jag har lite dålig koll men tror att det ser rätt bra ut. Typ två race innan VM, sen tredje rundan på Sicilien helgen efter VM. Och då blir vi kvar där. Så då är det tre race i Italienska som vi bränner av rätt snabbt. Sen är det nog lite längre glapp tills de återstående. Men kalendern känns rätt bra. Det är bara att mata på.