Friberg kritisk efter avhoppet: ”Krävs starkare organisation”

Robert Friberg har valt att hoppa av sitt uppdrag som huvudtränare och coach för det svenska endurolandslaget. Det kommunicerade Svemo i ett pressmeddelande under torsdagen. På fredagen tog vi ett snack med Friberg, som berättade mer om bakgrunden till avhoppet; Att han tycker organisationen kring endurolandslaget måste bli starkare, mer seriös och mer professionell. Och att man måste få mer insyn i vad pengarna läggs på.

Inför säsongen 2017 valde Robert Friberg att byta disciplin från motocross till enduro och redan samma år tog han en plats i det svenska endurolandslag som åkte till Frankrike på Six Days. Friberg fanns med i laget också året därpå, i Chile, och var på plats även i Portugal 2019. Men då för att hjälpa förbundskapten Emil Lundqvist. 

Tidigare samma år hade Friberg fått sitt första uppdrag i Endurosektionens Elitgrupp, när han åkte för att bistå förarna på en EM–tävling i Slovakien. Efter pandemiåret 2020 fanns Friberg återigen på plats i ledarstaben på Six Days i Italien 2021 och efter att sektionen brutit med den förbundskapten som tagit över efter Lundqvist, Calle Bjerkert, fick Friberg en mer framträdande roll i landslagsledningen från och med 2022. 

Men fyra säsonger som huvudtränare, coach och den som varit bryggan mellan Elitgruppen och landslagsförarna, fick räcka. Friberg tog själv beslutet att avsluta sitt uppdrag.

– Nu när det är ute så känns det såklart lite vemodigt. Jag har haft en jättebra kontakt med alla förare och verkligen gillat att jobba tillsammans med dem. Och det känns jättetråkigt gentemot dem att ta ett sånt här beslut, sa Friberg när vi ringde upp honom.

Uppfattningen jag fått från förare är att de också tycker det är tråkigt att du försvinner, särskilt med tanke på den anledning du gav dem – nämligen att du inte får gehör för dina idéer och att det är för mycket bromsklossar runt dig i elitgrupp och sektion?
– Ja, men lite så känns det. Jag vill att det ska vara så mycket mer seriöst än vad det är. Det skulle behöva bli betydligt mer professionellt runt omkring. Du har ju varit med på många Six Days själv, visst det kan vara familjärt och att alla hjälps åt men organisationen – Endurosektionen och Elitgruppen – lämnar en hel del övrigt att önska. Organisationen måste bli starkare. Det ska inte behöva vara så att man plockar ut en förare bara för att få med sig bra föräldrar som kan hjälpa till. Sen är det inte lätt, för det krävs mycket ideella krafter, men vissa tar lite för lätt på det – har man bara folk på plats så tror man att allt ska lösa sig, men det måste vara bra folk också. Det är ett landslag, det måste vara lite tyngd bakom.

Men det är en pengafråga också?
– Såklart. Jag har under mina år försökt att peta i saker där jag tycker att vi brustit men det enda man får höra är att det inte finns pengar: ”Det finns inga pengar, det kostar för mycket, vad kan vi göra för så lite pengar som möjligt”. Ungefär så. 

Det är klart att det finns en summa pengar, annars hade man inte kunnat göra det här, sedan är väl frågan hur man fördelar de pengarna. Men det låter inte som att du har insyn i det?
– Nej, precis. Jag hade ju velat se svart på vitt hur mycket pengar vi har och var man lägger pengarna. Men det får vi inte reda på. Det kanske inte ligger på mitt bord, och det kanske finns de som tycker att jag är inne och petar i sånt jag inte har med att göra, men jag blir frustrerad när man hela tiden får höra att det inte finns några pengar. Det blir svårt att blicka framåt och försöka göra det bättre för förarna då. Man vill hela tiden jobba för att svensk enduro, förarna, ska bli bättre… men det är så svårjobbat när det finns bromsklossar överallt. Medelåldern är hög och det kanske är lite för många som varit med lite för länge.

Är känslan att ”såhär har vi gjort förut och såhär ska vi fortsätta göra”?
– Ja, lite kanske, Men framförallt att man inte ser andra möjligheter. Vi kanske behöver prioritera om vad vi lägger pengarna på men så fort man föreslår något så är det direkt ”nej”. Då hoppar man in i något som man inte har med att göra. Och jag säger inte det här för att sätta dit någon men man kanske behöver ha fler ögon som tittar på det. Ett litet och tydligt exempel – på Six Days i Argentina 2023 började Patricia (Eneroth, elitansvarig i Endurosektionen) prata om att vi nästa år, 2024, inte skulle ha råd med däck till förarna. Och då undrar man ju vad det är för jävla nivå? Vi ska åka för att vinna hela skiten men har inte råd med däck till förarna?! Och om vi inte har råd med däck så måste vi åtminstone kunna sätta oss ner tillsammans och prata om varför vi inte har det. Sen kanske inte förbundet kan eller vill skjuta in mer pengar, det är såklart en prioriteringsfråga för dem och det får man acceptera, men då får vi istället titta på hur mycket pengar vi behöver utöver det – och hur vi ska få in dem. Hur ska vi göra? Jag har idéer men också känslan av att jag inte blir insläppt i det forum som rör pengar och ekonomi, så vad ska jag göra då?

Du har ett väldigt starkt driv i allt du tar för dig, det har jag märkt som följt dig i många år, och inte minst när det kommer till din roll som ledare för endurolandslaget. Saknar du det drivet hos andra?
– Jo, men det gör jag väl lite. Jag vill som sagt inte kasta någon skugga över någon men ja, jag tycker kanske att det saknas ett driv framåt i Endurosektionen. Patricia (Eneroth) använder handbromsen väldigt mycket. Jag skulle vilja gasa mer men hon bromsar. Och det kan såklart vara bra också ibland, men… jag kan få lite panik när handbromsen är i hela tiden. Sedan har jag pratat endel med Tomm Holm, som kommit in i sektionen under de senaste åren, och med honom känns det lite mer lovande. Han behöver komma in och få lite mer mandat också i det som rör elitsatsningen.

Tror du det hade gått att dra in mer pengar externt till endurolandslaget, utöver den budget som sektionen får från förbundet, för att därigenom kunna göra en större satsning?
– Ja, absolut. Det är det jag har sagt hela tiden och det är så jag tror att man måste jobba. Men först och främst måste man titta på vad vi har och var pengarna läggs på. Om jag sedan hade varit extern sponsor så hade jag velat veta hur mycket pengar som finns, hur mycket pengar som behövs och vad pengarna ska spenderas på. Men om inte ens jag, som ändå tycker mig ha tillhört någon sorts inre kärna under de senaste åren, får någon insyn i det så känns det lite hopplöst. Man måste börja jobba med sponsorer om man ska ta det någonstans. 2023 var jag med och körde Six Days för FMCK Skövde och till det laget lyckades jag dra in nästan 100 000 kronor, plus privata sponsorer för att slippa ta av mitt eget sparkonto. Och då var det bara ett klubblag, som gjorde det här en gång. Kan man då jobba med ett landslag och mer långsiktigt så blir det såklart betydligt mer tyngd i det. Plus att vi nu har resultat att visa upp – nu ska vi gå för Trophy-titeln och bli världens bästa enduronation. Det är klart att det är roligare som sponsor att gå in i ett landslag än ett klubblag.

Det var ändå några nya dekaler, för nya sponsorer, på Svemo-trailern i år?
– Ja, det var det och som jag förstod det gick man i alla fall lite plus på det. Förhoppningsvis kan man väl spinna vidare på det och kanske är det ett tecken på att viss förändring ändå är på väg att ske.

Men det märktes ingen skillnad på de pengarna nu eller?
– Nej, det skulle jag inte säga. Inte för förarna eller för oss ledare i alla fall. Om man ska vara ärlig så kostar det ju faktiskt mig pengar att vara ledare för endurolandslaget. På den sista raden så blir det så, med ledighet och annat. Det kan jag störa mig på men samtidigt har jag inte varit här för att tjäna pengar. Hade jag sett att vi var på väg mot något bättre, vi som i Elitgruppen, Endurosektionen och förarna, så hade det varit tillräckligt för mig. Elitgruppen hade möte i måndags och det var exakt samma tugg som förra året. Frågan man ställer sig i gruppen är liksom ”vad orkar vi göra?”. Då känns det inte som att det finns något driv framåt. Samtidigt är målet att vara en ledande enduronation. Det går inte ihop.

Kan du nämna något specifikt som du jobbat för att få till men som du inte fått gehör för?
– Vi har ju kört ett crossläger med Filip Thuresson nere i Spanien under de sensate två vintrarna, som varit uppskattade och som de vill fortsätta med. Där har vi gått i rätt riktning. Det skulle jag vilja utveckla nu och göra mer av ett riktigt ”boot camp”, där vi samlar de 10–12 förare som vi ser utgöra ett senior/juniorlandslag. Där vi bokar boende, drar ner hojar och styr upp hela perioden, med till exempel Filip och ytterligare någon ledare som får betalt för att jobba med förarna. Jag vet att det italienska förbundet kör något liknande varje år, där man bygger lagsammanhållningen och tränar tillsammans, med och mot varandra. De italienska förarna vill dit, för de vet att det är ett bra uppstyrt träningsläger. Det hade varit dags att skapa ett sånt i år, nu när vi har ett juniorguld från förra året och ett silver i Trophy från i år. Men på de andra låter det som en dröm som ligger tio år fram i tiden.

Det hade varit dags att växla upp nu?
– Ja, precis. Och vi har ju inte bara den kvartett, med Persson, Ahlin, Norrbin och Semb, som lyckades i år. Vi har Elowson som hamnade precis utanför laget. Och vi har en mängd juniorer som är på gång upp, där flera tagit stora kliv under året. Det är sex–sju stycken i alla fall som utmärkt sig och som man hade velat ha med, för där vet man ännu inte vem eller vilka som kommer sticka ifrån de andra i utvecklingen. För dem, och för svensk enduros framtid, hade det varit ovärdeligt. De behöver all hjälp och stöttning de kan få och vad hade varit bättre än ett riktigt landslagsläger? Det känns som att vi är en blåbärsnation jämfört med andra ibland.

Tycker du att ni varit för få ledare på plats också? Jag tänker framförallt på Six Days då. Jag har ju sett hur intensiva dina dagar blir och du hinner sällan med allt det du skulle vilja hjälpa till med. Och så ser man andra nationer som har 3–4 stycken på varje prov, som är ute och rekar och hjälper till.
– Både och. Jo, det är klart att vi behöver vara fler men vi behöver framförallt ha bra folk med oss. Det känns alltid som att vi är sena på bollen också, i alla fall om vi ska vara med och fightas om en titel. Organisationen kan bli mycket bättre och mycket mer strukturerad, vi är liksom inte klara över vem som ska göra vad ens när vi kommer på plats. Jag vet väl på ett ungefär vad jag tycker är viktigt att lägga krutet på och jag har alltid en dialog med förarna om vad de vill att jag ska hjälpa till med, men jag kan inte klyva mig. Fler ledare, absolut, men också en bättre organisation. Jag tror inte att Micke Persson var jättenöjd över att ha fått köra runt en hyrbil under de tio dagarna som förarna var nere och gick prov på Six Days i år, att han ensam fick det ansvaret på sig i sina förberedelser. Det är inte okej. Och det handlar ju om att det är för få ledare på plats. Jag tror inte att alla förare var jättenöjda med förberedelserna på plats nere i Italien.

I det meddelande som du skickade till förarna efter ditt beslut så lät det inte som att du stängde alla dörrar för framtiden?
– Nej, men det vill jag inte göra. Absolut inte. För jag tycker att det är skitkul att jobba med de svenska enduroförarna. Men som Six Days var i år… det var lika roligt som vanligt att jobba med förarna när det väl drog igång – och jag försökte göra så mycket jag kunde för att hjälpa till att nå bra resultat – men utöver det så ger det mig inte så mycket. Och det grundar sig i kontakten jag måste ha med vissa andra ledare på plats. Man undrar verkligen vad det är för dagisnivå på det ibland. Vi behöver ha in nytt folk, yngre folk, och det håller väl många av de äldre med om. Men det är ju inte så att de kliver åt sidan självmant. Jag vet många som skulle passa jättebra i olika roller men det blir svårt för mig att rekommendera dem att engagera sig när jag vet hur svårjobbat det är. Eller när man inte ser någon ljusning inför framtiden med ledningen som är.

Fotnot: Endurosektionens eventuella svar på Fribergs kritik kommer i en separat artikel.