Frisk ska tillbaka igen – men vet inte till vad

Efter den svåra skadan på JVM under 2023 har såväl 2024 som 2025 förstörts av knäskador. Och nu blir det rehab för August Frisk ett fjärde år. Korsbandet gick sönder på nytt vid EM–tävlingen i Schweiz och svensken tvingades till operation. Han är fast besluten om att ta sig tillbaka ännu en gång – men mer öppen angående hur satsningen kommer se ut när han väl är där igen. 

Efter tio månaders rehabilitering och uppbyggnad inför säsongen var August Frisk tillbaka på tävlingsbanan vid EM–premiären i Spanien, i mitten av mars. Och efter ett tufft första heat, där Frisk mer eller mindre gick in i väggen, så körde han in på en fin åttonde plats i andra. 

Nästa stopp i serien var Schweiz, där Frisk förra året blev första svenska förare någonsin att vinna en deltävling i EMX250, och i första heatet levererade han ännu en åttondeplats. Men så försvann han plötsligt i andra.

Frisk uppdaterade sina sociala medier efteråt men inte med mer info än att det blivit DNF i andra. Några dagar senare kom dock en ny uppdatering, som berättade att knäet behövde opereras igen. Samma knä som han opererade förra året.

Och oturen verkar aldrig sluta grina honom elakt i ansiktet. Det här blir alltså den fjärde svåra skadan på mindre än tre år.

Den första kunde kostat honom livet, när han blev påhoppad på JVM i Rumänien under sommaren 2023. Sedan dess har det handlat om korsbandsskador. Tre stycken.

Fredagen den tionde april la han sig återigen under kniven i Frankrike. En vecka senare ringde vi upp Frisk, som då kommit hem till Sverige.

– Jag satte bara ner foten i en jordvall för att parera balansen när jag kom ur ett spår – och det klickade till. Jag fattade direkt vad som hade hänt och när vi kollade upp det så visade det sig stämma, sa Frisk från hemmet i Hagby, strax söder om Kalmar.

– Just nu känner man sig rätt tom. Jag tycker att jag gör allt rätt hela tiden. Och jag kraschar inte ens när jag skadar mig, jag kraschar väldigt sällan överhuvudtaget. Det verkar räcka med att jag bara sätter ner benet.

Du hade en strulig försäsong, men det hade ingenting med knäet att göra?
– Precis. Jag gick aldrig ut med det men jag gjorde en vurpa på träning i januari och fick frakturer på tre fingrar, plus att jag var sjuk en längre period och inte kunde köra på nästan en månad. Så det var ingen optimal försäsong.

Hur var känslan under de första EM–tävlingarna?
– Jag började känna att jag var på väg mot formen igen. Men jag hade inte känt mig redo för att tävla innan premiären och kände att jag behövde tävlingar i kroppen. Första heatet i Spanien så väggade jag, jag var för spänd efter att inte ha tävlat på länge. Jag har heller inte haft någon att köra med under försäsongen och det har jag saknat. Jag har pushat mig själv till 110 procent men det blir en annan grej när man kör mot någon annan, som är lika snabb eller snabbare. Men för att inte ha tävlat på tio månader så tycker jag att jag hängde på ganska bra sedan, andra heatet i Spanien och första i Schweiz. Åtta i båda är en bra lägstanivå, även om det inte är där jag vill vara. Målet var ju att kunna bygga från det och köra hela året…

Var det några tveksamheter med den operation du gjorde förra året eller hur kan det gå sönder så snabbt igen?
– Nej, allt såg bra ut. Jag satte faktiskt ner knäet i början av året också, och hypernervös som man är över de här grejerna nu för tiden så åkte jag för att kolla upp det. Jag gjorde en magnetröntgen och träffade kirurgen. Allt såg stabilt och bra ut. Och jag var vältränad. Alla förutsättningar för att det skulle hålla fanns. Men, ja, vill det sig inte så vill det sig inte.

Kan läkarna ge någon förklaring till att det händer igen?
– Nej, egentligen inte. Vissa är väl bara mer benägna att åka på korsbandsskador kanske, farsan har också haft sina. Tyvärr finns det väl inga konkreta svar på varför. Jag åker med knäskydd som kostar hur mycket som helst men det verkar inte heller hjälpa. Jag frågade kirurgen i januari om han trodde att jag dragit igång för tidigt men det tyckte han inte, allt var starkt och såg ut som det skulle. Plus att jag är noga med att lyssna på min kropp, jag har gjort den här resan förr. Nej, jag vet inte varför det händer, och just nu är man väl lite nere. Man försöker att hitta motivationen men jag ska inte ljuga, det är svårare nu. I Rumänien höll jag ju på att mista livet och sedan har jag haft tre år i rad med svåra knäskador. Samtidigt måste jag göra rehaben, jag är bara 18 år och ska leva med mina knän hela livet – jag kan inte bara skita i det.

Vad tänker du om att komma tillbaka?
– Alltså det är klart att jag vill köra motorcykel fortfarande. Men hur vet jag inte riktigt ännu. Jag har tur som har mina sponsorer bakom mig, och bra folk runt omkring, så vi kommer hitta en lösning på det. Sen får vi se hur det blir, och var det tar vägen, men jag vill absolut fortsätta köra motorcykel. Jag har fortfarande drömmar och mål, och jag tror att jag har potential för att vara en av de snabbaste i Europa – och VM. Men vi får se, det är så tidigt fortfarande och har bara gått en vecka sedan operationen. Jag kan inte ta några beslut nu, när man fortfarande är arg och bitter. Men jag känner fortfarande inte att jag har fått visa vad jag går för, jag har aldrig visat mitt bästa jag – förutom i Schweiz när jag vann kanske. Annars har jag aldrig nått min fulla potential när jag tävlat.

Tillbaka ska du på nåt sätt i alla fall.
– Ja, jag ger mig inte. Jag tror inte att alla hade orkat kämpa sig tillbaka från de smällar jag åkt på under de senaste tre åren. Och då har jag väl inte gått ut med allt heller. Men jag tror som sagt att jag har potential att bli väldigt duktig på det jag gör, jag behöver bara komma ur den här onda spiralen nu. Jag och pappa har ju alltid haft en plan på hur vi vill göra men nu kanske vi får ändra den planen och hitta på något nytt.

För den mentala biten, att orka komma tillbaka en gång till, så kanske det kan vara smart – att skruva lite på planen?
– Precis. Det har ju alltid varit fullt fokus på att ta sig igenom EMX, försöka ta en titel där, och sen kliva upp i MX2–VM. Men det är bara en väg, det finns ju hur många andra vägar som helst – det finns SM, det finns Australien, USA, Brasilien, enduro… det finns massa olika sätt att göra det på helt enkelt. I vilket fall som helst så tror jag att jag måste göra något annorlunda den här rehabperioden, inte bli så manisk som jag varit tidigare och bara äta–träna–sova. Inte minst eftersom det bara är april nu, säg att jag skulle kunna vara tillbaka i september–oktober – då har jag ett halvår till sen innan nästa säsong drar igång. Jag måste hitta någon sorts balans. Jag ska som sagt tillbaka, på något sätt, för jag älskar att köra motorcykel – det är det bästa jag vet. Sen får vi se hur.