Micke Persson bröt nacken – men ska tillbaka igen

Oturen fortsätter grina Mikael Persson i ansiktet. Efter hälseneskadan 2024 och knäskadan i fjol är det nu en ny skada som spökar för den dubbla VM–medaljören. Efter kraschen på prologen vid premiären av Spanska mästerskapet konstaterades nämligen tre frakturer i en nackkota. Men Triumph-föraren ger inte upp. Efter en avancerad operation förväntar han sig vara tillbaka på hojen i sommar.

Efter två tuffa säsonger med en hälseneskada på våren 2024 och en knäskada under hösten 2025, började 2026 på värsta tänkbara sätt för Mikael Persson. Under januari och februari förberedde han sig inför den kommande VM–säsongen, i Spanien och Portugal, och helgen den 7–8 mars skulle han testa formen i premiären av Spanska mästerskapet. 

Men redan på supertestet kraschade svensken och tvingades bryta, med en befarad skada i vänster arm.

– Det var väl en felbedömning från min sida, på supertestet. Det var ett stenhinder som var preppat för att man skulle kunna hoppa, jag kom lite för fort in och tryckte inte ifrån jättebra. Jag flög över styret. Tyckte att jag landade rätt bra men tydligen inte. Jag fick direkt en strålande smärta ut i vänsterarmen och trodde först att jag brutit armen – men märkte snabbt att jag kunde röra på allt. Men det var en hemsk smärta och jag bestämde mig direkt för att inte köra vidare, berättade Persson.

På sjukhuset hittade man dock inget men smärtan i armen försvann inte under de närmaste dagarna. Dessutom hade han börjat få mer och mer ont i nacken.

Persson valde att flyga hem till Sverige och i samband med ett återbesök på sjukhuset för det knä han haft problem med så valde läkaren att göra en röntgen på nacken. Och hittade då tre frakturer i kota C7, där en benbit dessutom låg lös mot en nerv.

Operation följde några dagar senare och när vi når Persson på telefon har det gått en dryg vecka sedan den.

– Jag har precis varit ute och gjort min dagliga aktivitet. Det blir en promenad om dagen, inte så mycket mer än så, sa Persson och berättade om förloppet som följde efter kraschen i Spanien.

– Jag gick fem dagar med det innan det upptäcktes. Jag trodde att det var typ nackspärr, eller på sin höjd en kotkompression. Men så var jag på sjukhuset och gjorde röntgen. Det visade sig vara lite allvarligare än så.

Hade du tagit dig hem till Sverige då?
– Ja, jag åkte till sjukan i Spanien direkt efter att det hände eftersom jag hade en så konstig känsla i vänster arm. Men det gjorde ju mest ont då, så jag trodde att jag hade dragit något muskelfäste eller gjort något med axeln. De röntgade armen, axeln och skuldran men hittade ingenting och då tänkte jag väl mest att jag blivit klen på äldre dar. Men jag hade fortfarande en obehaglig känsla i armen vid vissa rörelser, det var som stötar – typ som att du stoppar finnarna i ett eluttag – från vänster skulderblad ända ut i fingertopparna.

Persson började höra sig för om vad det kunde vara och fick veta att det eventuellt kunde röra sig om nackspärr eller en kotkompression. Han blev liggande hela lördagen med smärta i nacken och med svårigheter att vrida på huvudet, men tog sig under söndagen upp och ner till tävlingen när han var tvungen att checka ut från hotellet.

– Jag satt i paddock under förmiddagen men tog mig ut till ett prov för att kika på eftermiddagen, jag hade inga problem att gå men känslan i nacken och huvudet var märklig. Det small liksom till så fort jag rörde huvudet.

På söndagskvällen återvände han tillbaka till Portugal där hans Triumph-team har sin bas men den obehagliga känslan hängde i också på måndagen, då han bestämde sig för att boka ett flyg hem och vänta ut skadan hos familjen istället. 

Tisdagen gick utan förändring och på onsdagen insåg 30-åringen att han nog var tvungen att söka sjukvård på nytt, det här var inget som skulle gå över av sig självt.

– Då hade jag träffat en fysioterapeut som rekommenderat mig att kolla upp nacken och ryggen, för även om det nu ”bara” skulle vara en kotkompression så kan en sådan vara mer eller mindre allvarlig, berättade Persson och fortsatte:

– Jag hade faktiskt tid för återbesök hos ortopeden under onsdagen, för att kolla på knäet som jag skadade i höstas. När vi hade gjort det så sa jag till honom att jag nog hade fått lite nackspärr och frågade vad han trodde. Han kikade på det och tyckte att vi skulle göra en röntgen – vilken visade att jag hade tre frakturer på en och samma kota, C7. En bit låg lös mot nervroten och det var det som gjorde att det strålande och smärtade så i vänsterarmen, så fort jag rörde mig eller spände mig i nacken så tryckte den lösa biten till mot nerven.

Bestämde de sig direkt för att det skulle bli operation?
– Ja, när man har en bit som ligger lös sådär så var det inget snack. Det är stor risk att det händer något om man låter det vara, eller att den biten hamnar någon annanstans. De satte på mig en krage redan där på sjukhuset, som gjorde att jag var stel från midjan och uppåt, sedan gjorde jag operationen tre dagar senare, på lördagen.

Hur lång tid tar en sådan operation? Och hur går det till?
– Den tog väl några timmar och man skär upp på framsidan av halsen, går in därifrån. Sen går man in med någon typ av bur som sätts runt nackkotan för att samla ihop alla lösa delar – och så skruvar man fast det där på något vis. På grund av att kotan hade spruckit, och en bit hade lossnat, så hade hela C7-disken flutit ut i delar och lagt sig bak i ryggmärgen. Därför opererade man också in en titandisk mellan kotorna. Jag var kvar på sjukhuset i tre dagar eftersom man är väldigt orolig för känsel och rörlighet efter en sådan operation, så jag kom hem i tisdags och har varit hemma en vecka nu.

Har du nåt skydd nu, efter operationen?
– Ja, jag har en nackkrage som ska sitta på i fyra veckor totalt men annars har jag ganska fria restriktioner. Jag kanske inte ska headbanga men det är lite svårt ändå i den där kragen. Nej, men just nu blir det mest stilla promenader. Första veckorna efter en operation så är det alltid stor risk för infektioner och det har jag haft nog av efter hälsenan. Jag har rätt stor respekt för det där och försöker att inte svettas alls. Det blir väldigt lugnt, åtminstone en vecka till. Sen kan man väl börja röra sig lite mer, kanske cykla på motionscykel och sådär fram tills att jag får ta av kragen – och när kragen är av så är det relativt fria kompressioner. Allting är ju på plats nu så det är egentligen smärtan som sätter gränsen. Jag ska kunna börja träna på och det vardagliga livet ska inte vara några problem.

Så vad är planen?
– Den långsiktiga planen är att jag ska kunna köra på igen om tolv veckor, vilket känns väldigt positivt med tanke på skadan. Faktiskt. Jag trodde nog att det skulle ta längre tid och det är ju tack vare operationen som det kan så fort. Hade det ”bara” varit en spricka så hade det tagit längre tid och jag hade behövt gå med ställning eller krage betydligt längre. Så det är väl bra.

Dragen hälsena för knappt två år sedan, trasigt knä i höstas och nu en bruten nacke. Pallar du att komma tillbaka en gång till?
– Jag får ju aldrig köra någonting känns det som. Så suget blir bara större och större ju mer skit som händer. Sen vet jag inte när kroppen sätter stopp, det beror ju helt på hur nerverna läker och hur det kommer kännas i armen – men jag har känsel och full rörlighet nu i alla fall, även om jag fortfarande har en avdomnande känsla och en svaghet i den. På grund av att nerverna varit i kläm. Det ser lovande ut men jag vet inte hur lång tid det kommer ta. Och egentligen kommer man väl inte kunna bedöma skadorna på riktigt förrän om ett år. Men som sagt, jag har full känsel och full rörlighet – det ser lovande ut. Tolv veckor rehab nu och sen ska jag på återbesök med ny röntgen, för att se så att allt har läkt ihop som det ska.

Men om det skulle kännas bra så kan du alltså vara tillbaka på hojen om tolv veckor?
– Absolut. Ingen tvekan. Det är planen och jag hade precis börjat komma i någon slags form igen efter knäskadan. Jag är sugen. Kirurgen som opererade mig sa ’räkna med tre månader innan du sitter på en hoj igen – men värre än så ska det inte behöva vara’.

Han visste vad du ville ha för besked.
– Haha, ja det visste han. Tyvärr så är det ju inte första gången de träffar mig, det har blivit rätt täta besök de senaste två åren. Men någon gång måste det vända också och hittills har det inte varit några skador som ger mig problem i vardagen, eller som jag fått några men av. Jag har förhoppningar att kunna köra igen under sensommaren och hösten.

Men då är det efter att VM avslutats?
– Ja, tyvärr är VM–säsongen väldigt komprimerad i år. Och även om jag skulle kunna köra hoj innan VM är över så har jag inget direkt intresse av att köra VM bara för att vara med. Jag vill vara i form när jag kommer tillbaka. Men för att ge tillbaka till de som hjälper mig så har jag väl sagt att jag eventuellt kommer att kunna köra SM, som träning och för att få långa dagar på hojen. Även om jag kanske inte kan göra några resultat. Så det är väl planen, att köra lite här hemma i Sverige så snart jag kan och så snart jag klarar av att köra längre dagar. Sen är det lite påtryckningar från Triumphs håll om Gotland Grand National i höst, för att ändå ha någon större tävling att sikta mot. Så det får väl bli ett mål, att ta med mig teamet över dit och göra något bra.

Six Days?
– Det kör jag absolut om jag får frågan, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle få det om jag inte åker ett enda VM i år. Det finns dessutom fyra andra starka seniorer jämte mig. Vi får väl se – men om jag nu inte kommer köra något VM så kommer suget att köra åtminstone vara stort till hösten. Jag ska försöka komma tillbaka så stark jag kan och när jag kan tävla igen så kör jag.

Aldrig ge upp.
– Nej, det är bara att köra på. Såhär tio dagar efter operationen så känns det redan mycket bättre, jag har slutat ta alla tunga läkemedel och jag börjar må bättre i vardagen igen – utan skit i kroppen. Det går åt rätt håll. Sen är det klart att det är tufft mentalt, att behöva acceptera det faktum att en tredje säsong blir förstörd. Det känns tufft, särskilt efter känslan jag hade innan knäskadan förra året – och att jag började komma i bra form nu igen. Vi hade gjort väldigt stora framsteg med hojen under försäsongen och jag var extremt sugen på den här säsongen. Sen händer det som inte får hända igen. Men det ligger på mig och det är vad det är. Nu får kroppen chansen att komma ikapp med knäet också, man får se det så – se det positiva i det sura.