MXON: Thuresson om den svenska succén i USA

2024 kvalade man inte ens in till A–final. 2025 svarade Team Sweden för sitt bästa resultat på 23 år. Även om man fortfarande är en bit från fornstora dagar så blev årets Motocross of Nations, sett till var svensk motocross befunnit sig under de senaste decennierna, en blågul succé. Isak Gifting, Alvin Östlund och Albin Gerhardsson, under ledning av Filip Thuresson, tog Sverige till en sjundeplats. 

Isak Gifting var först ut mot ytterligare 36 förare i MXGP när kvalet inleddes på lördagseftermiddagen. Yamaha-föraren gjorde som vanligt en bra start och låg med som sexa efter det första varvet. En placering han höll över de sju första varven, innan han blev passerad av VM-tvåan Lucas Coenen. Gifting kunde inte riktigt hålla rygg på belgaren men hade god marginal neråt och slutade som sjua.

Albin Gerhardsson var näst på tur och svarade för en fin uppkörning, där han tog sig från 18:e efter det första varvet upp som tolva i MX2. Framför sig när målflaggan hissades hade han idel fabriksförare, vilket gjorde insatsen än mer imponerande. Och med resultaten 7–12 kunde Sverige redan där räkna in en plats i A–final.

Alvin Östlund landade som 14:e i Open–heatet vilket gjorde att det var de två förstnämnda resultaten som räknades – och de tog Sverige till en 13:e plats totalt.

Bästa sedan 2002
Under finaldagens första heat, det för MXGP och MX2, fick Gifting fick välja först på grind av svenskarna – han gjorde som vanligt en bra start och var ut bland de allra främsta. Han varvade som sjua första gången och behöll den placeringen över den första tredjedelen av heatet, innan han sjönk till nia. Men dalmasen skulle komma tillbaka och plockade över de sista fem varven tillbaka placeringarna för att landa där han inledde – som sjua.

Gerhardsson kämpade på en bit längre ner i fältet men fick nöja sig med en 28:e plats. Sjua och 28:a kanske inte låter som att det skulle räcka så långt men tvärtemot kvalet, där 8-12 alltså blev 13, så låg Sverige faktiskt sexa efter det första heatet. Bara USA, Frankrike, Australien, Belgien och Spanien hade två resultat som var bättre.

Andra heatet var Sveriges på förhand tuffaste heat när Östlund och Gerhardsson skulle göra upp med övriga Open– och MX2-förare. Och båda svenskarna fick slita efter att ha varit en bit efter från start.

Östlund varvade första gången som 23:a och Gerhardsson som 31:a men från där tog sig både uppåt i fältet. Det blev till slut 20:e plats respektive 29:e plats för duon, vilket gjorde att Sverige föll från sjätte till nionde plats. Gerhardsson hade därmed gjort sitt och kunde konstatera en 13:e plats individuellt i MX2. Fullt godkänt och egentligen var det kanske bara brasilianaren Bernando Tiburcio av de som var före som man kan tycka att svensken borde haft efter sig. 

Tredje och sista heatet såg Gifting göra en numera patenterat Gifting-start och det var inte många decimeter som fattades för en holeshot. Han låg med som trea–fyra inledningsvis men blev tyvärr nerkörd, mer eller mindre i alla fall, av Jett Lawrence på det första varvet. Snabbt uppe kunde han i vilket fall varva första gången som 14:e, medan Östlund hittades på 27:e plats.

Gifting visade snabbt att han var hungrig på att ta sig framåt och hade redan efter fem varv nått topp tio. Ett par varv senare var han uppe som nia och på de sista varven passerade han sedan Maxime Renaux för en slutlig åttonde plats.

Östlund tog sig också uppåt i fältet under hela heatet för att till slut landa som 21:a. Individuellt slutade Gifting därmed sexa i MXGP medan Östlund blev elva i Open. Men än viktigare var att båda resultaten kunde räknas i Sveriges totala poängskörd, vilket gjorde att man efter det tredje och sista heatet tog sig från nia till sjua.

Därmed hade man också levererat det bästa blågula resultat i Motocross of Nations sedan 2002. Det bästa resultatet på 23 långa år alltså.

”Glad för grabbarna”
Landslagscoach Filip Thuresson var efteråt såväl lättad som lycklig och stolt över sina förare, när vi under måndagen tog ett snack med honom.

– Jag är så glad för grabbarnas skull, att de fick bevisa för alla att de kan när det inte strular i något led. Det var väldigt kul. Sen hade det kunnat bli ännu bättre för Isak individuellt om han och Jett (Lawrence) inte hade kört ihop i sista heatet, det var tråkigt. Han hade fart för mer och det var riktigt roligt att se honom på amerikansk för första gången, han är inte feg alltså. Det är häftigt att se hur mycket han börjat tro på sig själv, att han bara ska vara med där framme. Det är fräckt. Och vurpan får Jett ta på sig, summerade Thuresson inledningsvis.

Ni inledde med en träningsdag på torsdagen. Nyttigt?
– Ja, jag tror det var bra för dem att få rulla ur sig lite. Bara köra av sig resan och intrycken sedan de landat på amerikansk mark, svetta ur sig lite. Det var lite roddigt att få ihop allt med alla hojar och det blev väl ingen gemensam körning egentligen, alla körde olika tider på dagen, men alla fick köra ur sig och vi fick ihop allt på ett bra sätt. Isak hade ju sin VM–hoj med sig så han var lite tveksam först om han ens skulle köra men gjorde det till slut ändå. Alvin hittade ganska snabbt rätt på den Triumph vi fått låna och jag tror att han har blivit bättre sista året på att veta hur han vill ha hojen, det var intrycket jag fick av Lappen (Mats Nilsson, teamchef) i alla fall. Med Gerhardssons hoj var det lite mer att fixa, i och med att de skulle byta cylinder och topp, men allt flöt på utan strul. Och det har varit genomgående för hela helgen, att det inte har strulat någonstans egentligen – allt från hojar till humör har gått felfritt.

Sedan är fredagen rätt intensiv trots att det inte är mer körning än startträning?
– Ja, vi var ute på morgonen och sedan var det fullspäckat hela dagen, fram till invigningen på kvällen. Och det var riktigt häftigt att de nu hade flyttat in den till staden, det kändes som att hela samhället var ute för att kolla och varje nation hade en egen pick-up som vi åkte runt i på paraden. Med ett stort säkerhetspådrag runt om, jag såg nog i alla fall fem snipers på olika tak.

På lördagen började sedan allvar, först med träning på förmiddagen och sedan med kvalheat på eftermiddagen.
– Ja, och jag tyckte de levererade bra direkt på träningen – men ingen av killarna var särskilt nöjda med sin körning, de visste att de kunde mer. Och jag var rätt lugn med det, för samtliga våra grabbar är mer ”racers” än ”envarvare”. Och det hade vi rätt i. Både Gifting och Östlund presterade bättre i respektive kvalheat men den som imponerade mest på mig där var Gerhardsson. Som tolva hade han bara fabriksförare framför sig och bättre än så hade vi inte kunnat räkna med.

En 13:e plats från kvalet att ta med sig till finaldagen – där förarna höjde sig igen!
– Ja, Isak gör två helt grymma körningar och hittade verkligen ett snäpp till från lördagen. Gerhardsson… ja, han gör det fortsatt jättebra efter förutsättningarna och det är svårt att köra 250 mot 20 stycken 450–förare i två heat. Du kommer att komma bakifrån, du måste vara bra på att köra om och kunna tuffa till dig. Men han gjorde det bra som sagt. Östlund tycker jag gör ett riktigt bra sista heat. Man blir lite lurad när man ser att han ligger runt 22–23 men tittar man på namnen som är runt honom, (Enzo) Lopes, (Harri) Kullas, (Jörgen–Matthias) Talviku, så är det inga dåliga förare – de tre har dessutom kört betydligt mer i USA. Sammantaget skulle jag inte säga att någon av våra grabbar överpresterade men de presterade på den nivån som vi visste att de skulle kunna göra, plus att det var relativt felfria körningar utan strul. Och då blev det så pass bra som en sjunde plats. Även om man såklart också har lite flyt med resultaten när nationer som Nederländerna inte får ihop fem resultat och Tyskland blir av med sin världsmästare. Men nu var det äntligen vår tur att ha en felfri helg.

Resultat måste ha varit över förväntan ändå, för allihop egentligen?
– Ja, verkligen. Jag sa ju innan tävlingen att det möjligtvis skulle kunna räcka till topp tio om vi har en bra dag och allt studsar rätt, men att topp tolv kanske är mer rimligt. Att vi blir sjua känns helt makalöst bra gjort. Det gäller att vara stabil och få igenom alla tre förare i alla tre heat, det är först då det kan bli bra.

Vad sa killarna efteråt?
– De var nöjda och glada. Det märktes framförallt på Östlund, som har varit med i så många år nu men fått uppleva några tuffa Nations de senaste upplagorna. Det kändes som att han var väldigt lättad över det här. Gerhardsson är ju nästan alltid positiv och glad, haha. Isak var nöjd med sin körning men tycker ju själv att han ska vara ännu högre upp individuellt – och det tycker jag är en häftig inställning. Det var synd på den där kraschen i sista heatet för de varvtider han levererade under andra halvan av heatet var fantastiska. Jag tror att han hade kunnat vara så bra som fyra om han inte gått i backen. Men som sagt, alla var nöjda och glada för lagets insats efteråt och glada för varandra. Vi kramade om varandra flera gånger och kände att vi gjort det bra. Det har varit en väldigt bra stämning runt hela gänget, under hela helgen.

Vad säger om du avslutningsvis om vinnarna Australien?
– Som de kör, bröderna Lawrence! Vad lätt de gör det alltså, det ser ut som att de är ute och leker när de bara rullar ifrån de andra.

Och då räcker det ju med två gubbar. Jag räknade ut att en 27:e plats hade räckt för Webster i ett av heaten och de hade vunnit ändå.
– Ja, precis. De lekte hem det i år. De är så jäkla duktiga på att köra motorcykel, Hunter och Jett, det är makalöst att se på. Häftigt.